att vara liten

Det är inte sant att jag är passiv och inte förstår någonting de första 4-7 månaderna.

Trodde du det?
Jag har varit här och skrivit hur länge som helst nu och ändå finns det dem som tror att vi barn är amorfa (?) ett bra tag efter födseln...

Det är inte sant.
Jag ska säga er nåt om hur vi barn fungerar, vid min ålder.
Lyssna noga nu!

Barnen:

• lär sig känna igen människor precis efter födseln. Och, i och med att de inte är självständiga, går all deras sociala energi åt att identifiera och söka kontakt till dem som kan vårda och ta hand om dem konstant.
• luktsinnet hjälper dem att känna igen miljön och det är därför man försöker ge föräldrarna möjlighet att vara med sina barn med en gång, hud mot hud. Detta har också andra fördelar, men dem ska jag inte prata om nu.
• deras ögon dras till klara kontraster. Det är därför som nyfödda bara en halvtimme efter födseln kan koncentrera sig, på max 50-100cm avstånd, på den delen av en vuxens ansikte där ögonen sitter. Det är p.g.a. den starka kontrasten mellan iris och ögonvitan.
• ögonkontakten sätter igång imitationsmekanismen. En nyfödd kan, i vissa fall, imitera en vuxens ansiktsuttryck, men barnet tycker också om när den vuxna imiterar barnets ansiktsuttryck.
• imitationsmekanismen är en kommunikationsform som skapar kontakt.
• hörseln utvecklas redan i mitten av graviditeten. Barn kan redan känna igen ljud när de föds. Och det är redan en betryggande erfarenhet att lyssna på vissa ljud: mammas röst.
• rösterna är de första ljuden som den nyfödda lyssnar på. Mammas och pappas röster, som barnet känner igen och är vant vid, blir direkt favoriter jämfört med andra vuxnas.
• genom lukt, ögonkontakt och rösten känner barnet igen den vuxna och kan på något sätt överlåta sig själv och känna lugn. Det är därför barn kan lugna ner sig lättare med vissa vuxna än med andra.

Där ser ni hur mycket vi kan göra!
Vi gullar in oss liksom.

Dessutom, när vi är små, prata inte till oss med konstiga ljud, som da-da, be-be, ku-ku och ba-ba.
Om ni pratar med oss på ett förståeligt sätt, blir det lättare för oss att lära oss prata ordentligt senare.

Ju mer vi växer desto mer empatiska blir vi också.
Barn tenderar att göra goda handlingar och hjälpa sin nästa i svårigheter.
Några intressanta experiment visar att om man belönar barnet med en present när denne gjort en god handling, så slutar barnet att hjälpa.
Alltså, ni vuxna, var noga!
Vi hjälper till för att det känns tillfredsställande, inte för att bli belönade.
Om ni lägger er i, slutar vi att uppföra oss bra.

Suck....
Det är verkligen tröttsamt att försöka lära er vuxna.
Men har ni verkligen glömt av allting?....